det hade varit så skönt att kunna lämna dig utanför. Inte utanför på ett
elakt sätt, men utanför vardagen. Det hade varit skönt att ha dig bredvid
allt som händer. Som en person att bara kunna vädra sina åsikter med,
och kunna prata om vad som har hänt utan att du har någon kontakt
med personen i fråga. Att kunna bolla ideer med dig, att kunna få en åsikt
ifrån dig som någon utomstående. Men framför allt att jag skulle kunna
känna att du är bara min och ingen annans.

hur dumt det än låter så är det så jag känner. jag kan inte uttrycka mig klart
för att det kan misstolkas så mycket. Det kan uppfattas så fruktansvärt fel.
Men ändå så måste jag skriva av mig, för att detta tynger mig.

Jag vet inte om det handlar om svartsjuka eller om det rent av handlar om
moral. Kanske är det så att vi alla ser moral på ett visst sätt. Eller i och för
sig så gör vi nog det.  Och detta är utanför mina gränser. Det finns inte i
min värld att göra såhär. Jag vet inte om jag vågar kalla det respektlöst.

när jag skriver detta så kommer jag på mig själv, det är kanske bara jag som är
rädd. Rädd att någon ska ta min plats. Rädd att du ska inse att jag kanske inte är
vad du vill ha, eller att jag kanske inte är den människa som du trvis med. kanske är
jag bara full av rädsla för att förlora dig, för att du vet för mycket om mig. Rädd för att
du ska inse att du vet mer om mig än vad jag själv vet om mig själv.

det är nog det.
Som en kär vän precis skrev till mig
" det är en ny vecka imorgon, det innebär nya tag"
så klok vän, :)