Jag har verkligen inte varit som den avnliga Louise nu på senaste tiden,
jag vet om det själv och det är många som märker det,
jag kan komma med lite anledningar här,
känns kanske dummt att jag skriver det på min blogg, men det känns bäst!

Det är mycket som händer för mig just nu,
det är jätte mycket i skolan, jag trodde aldrig att det skulle vara så mycket plugg i skolan, och det verkar som att det bara är jag som pluggar ihjäl mig, alla andra kan det eller bara glider igenom det,
och att alltid få sitta och plugga gör att det är svårt att vara så social som jag önskar att jag varit. Om jag någon dag skulle hoppa över pluggandet så vet jag om att jag kommer att få plugga satan dagen efter och det är inte värt det, kanske är det jag som planerar dåligt, jag vet inte!

Det är självklart inte bara skolan,
jag har insett att det finns lite andra problem än kärlek. alla mina andra problem annars har det alltid varit kärleken som har tyngt ner mig, det har inte funnits något annat, och nu när kärleken ligger på topp så kommer alla andra problem smygande.

Vänner, det är verkligen nu som man börjar inse vilka mina äkta vänner är och det är nu som jag börjar att bli sårad och det är nu det visar sig att det är dags för att sätta lite gränser för min egen skull. jag har aldrig behövt att sätta gränser för mina egna kompisar innan, för att jag vill att alla ska ha det så bra som möjligt även om jag mår piss så ska alla andra ha det bra, men är det verkligen rätt?
Jag träffade en kompis nu i helgen, och hon sa till mig att jag ger alla för många chanser just för att jag vill att alla ska ha det bra, och det är sån jag är som person, jag ger alla en chans eller 100 för den som behöver det. Huvudsaken för mig är att alla runt om mig mår bra.
Men det är inte det rätta för mig själv, jag mår ganska så dåligt över att aldrig tänka den extra tanken " är detta bra för mig? " .

Sen känns det som att jag inte hör hemma riktigt någonstans,
Jag vet inte varför det är så, det känns alltid som att jag inte hör hemma. jag hör inte hemma med dom som sitter och super på Gustav en lördag, jag hör inte hemma med dom som sitter hemma och kollar på samma film hundra gånger om med samma folk alltid, jag hör inte hemma med dom som är ute och festar varje helg, vart hör jag hemma, vilken grupp ska jag tillhöra.
Det är jätte svårt.
Detta kanske kommer som en chock för vissa och andra har genomskådat det, men jag har svårt att öppna mig när det gäller mina egna bekymmer eller problem, jag  lyssnar helldre och hjälper andra.

Det finns en lösning på dessa problemen och det vet jag,det gäller bara att hitta den!

nu har jag kommit till det valet som nog är det svåraste, ska man välja hjärta eller hjärna?
Jag förespråkar alltid själv att man alltid följer hjärtat,
alltid i vilket läge det än är så är det hjärtat som leder dig till det rätta..
men jag blir bara mer och mer osäker över vad jag ska välja,
är det verkligen hjärtat som man ska följa?

alla säger till mig att du ska följa hjärtat och inte hjärnan,
att du alltid ska göra det som känns bäst för dig och inte för någon annan,
men tänk om man inte vet vad som känns bäst vad gör man då?!

Just nu skriker hjärtat efter dig,
en besvikelse som denna kanske inte verkar så stor för vissa,
men när man har gått och längtat efter någon en hel dag för att träffas på kvällen,
det är det som har varit min drivkraft idag, genom mitt prov, genom alllt som dagen har bjudit på..
Och sen på kvällen så finns du inte där,
du kommer inte..
För vissa så är det bar att skaka av sig, men jag är inte som alla andra,
jag kan inte bara skaka av mig en sak som denna..
det känns som att någon tar ens hjärta och bara kramar isönder det..

hjärnan säger nu till mig att vara osäker,
jag vet inte vad jag vill.. något säger mig att jag kommer att bli sårad,
och aldrig mer av en kille,
ALDRIG mer, jag har blivit det vad jag ska..
Det har nog gått så långt att hjärnan börjar att ta över..

Men jag kan ändå inte säga att hjärnan tar över,
för att jag kanske tänker för mycket ?
det kanske inte alls är så hemskt som jag känner,
det kanske inte är en så farlig besvikelse?

Det som far runt i hjärnan hela tiden det var hur vi hade det innan,
hur var det då ?
jag blev sårad och sårad..
 det kanske är som Helene Sjöholm sjunger i Gabriella sång , "Jag kanske inte hade något val att stanna kvar hos dig utan bara viljan att stanna hos dig?" ..

Jag har följt mitt hjärta nu ett bra tag,
och det är klart jag har inte ångrat det, jag har haft det jätte mysigt
och jag har fått upp hoppet igen,
men jag blir ändå så osäker..
Man säger att tiden läker alla sår,
men jag tror inte på det! jag tror verkligen inte det,
det hjälper inte att fly ifrån något problem här i livet,
man måste gå in i problemet och ta tag i det.

Att fly ifrån något problem är mesigt,
det hjälper inte för det ända man gör är att flyttar fram det..
 
Det är nog trotts allt som My säger, " bara för att man gör slut så betyder inte det att alla gamla problem försvinner, det gör det kanske ett tag, men inte i längden " ..

hmm,
jag har kommit och tänka på en sak idag..
det finns nog ingen i denna världen som är lik den andra,
egentligen innest inne så är vi alla vars en person..
varför har alla så svårt att respektera det ? alla har vi olika åsikter och handlingar ..

jag är tvilling, och inte ens jag och min syster är lika..
det är klart att vi är kanske lika till utseendet men inte till insidan,

den första reaktionen som jag och min syster brukar få är att vi är skiiit lika och att man inte kan se någn skillnad på oss, men sen när man väl har lärt känna varandra så är vii såå olika,
innan så har jag och min syster alltid blivit behandlade som att vi är likadana människor, som att vi sitter ihop!
om jag bråkade med mig då kunde våra vänner bli sura på min syster också, och anledningen som dom hade när man frågade varför, det var " men ni är ju tvillingar" ..
haha lite patetiskt,

Jag och min syster har gått i samma skola innan, haft alla lektioner tillsammans, vi har haft samma lärare, vi har haft samma vänner och vi har gjort allt tillsammans, och det är klart att det kan vara roligt!
men i den långa längden så blir det jobbigt,
nu när vi brjade på gymnasiet så började vi på olika skolan och det har förändrats oss så mycket,
vi har inte samma lärare vilket gör att läraren ser mig som den som jag är, inte samma vänner vilket är sjukt härligt, jag har mina vänner och hon har sina , underbart!

Det som jag vill säga det är att jag är så trött på folk som blir upprörda för att man inte har samma åsikt som den andra,
alla är vi olika, även vi tvillingar är olika!

jagt ycker personligen att det behövs mer folk där ute som vågar att stå upp för sin åsikt !!

Finns det något som slår en sådan riktig mys dag?
Alltså jag menar en sådan mysdag som man bara kan ha när man är sjuk ?
jag tror seriöst inte det!

Min dag idag ska verkligen vara en sådan mysdag,
jag har precis stigit upp, känner mig verkligen utvilad och det känns som att jag har hur mycket enegri som hellst,
jag åt lite frukost, pratade med min syster och samtidigt så började jag att plugga till samhällsprovet,
när jag kände att jag inte hade mer ork till att plugga så gick jag ner till datan och kollade min melj, och såg då att jag hade fått mejl ifrån min lärare som sa att provet inte är förens på måndag, greeat!
då slipper jag stressa med det hela dagen, underbart!

Jag gick som vanligt in och kollade på bilddagboken sedan och såg ett inlägg som Daniel hade skrivit om mortion och mat, och jag blev så motiverad till att ta tag i mitt liv och min motion!
den vanligaste kommentaren som jag får när jag pratar om att jag ska börja träna och röra mig mer samt att börja äta nyttagre, och då säger folk oftast " men du behöver ju inte det" .. och fine, jag är inte tjock jag är inte lverviktig, men det skadar verkligen aldrig att börja att bli mer hälsosam,
man kan faktiskt börja att äta lite nyttigare, och gå ut och gå dom där promenaderna varje kväll, det kommer bara att jynna en..
Mitt mål är inte att gå ner i vikt, utan att må bättre att får tillbaka den där positivainställningen! :)

när jag satt och funderade på detta vid datan så kom pappa hem med en från hans jobb, och han hade köpt macedonkan till hans vårdtagare,
och i vanliga fall så hade jag tyckt att "fasen vad gott", men denna gången gjorde jag verkligen inte det,
och jag kunde inte undgå att bli lite smått stolt över mig själv faktiskt!

Aaja, resten av dagen så ska jag försöka att plugga lite, kolla lite på OTH ( det var en evighet sedan,) sedan så ska jag faktiskt hjälpa min kusin med henns blogg!

Må gott folk !