Nu tänkte jag skriva lite igen. Det var nästan på pricken 6 månader sedan jag och mitt ex gjorde slut. Redan tänker jag vissa gånger, andra gånger tänker jag att det känns som igår. Jag fick lite inspiration från niotillfem, hon skrev av sig på sin blogg om vad hon har gjort de månaderna sedan hon och hennes kille gjorde slut. Och jag tänkte att om hon kan göra det, då kan jag. Detta är första gången som jag vågar skriva om allt som har hänt, och den första gången jag vågar publicera det offentligt. De första månaderna efter att vi gjorde slut är ganska suddiga och luddiga för mig. Jag har absolut ingen koll på veckodagarna när allt hände, men det får ni ha överseende med. Jag kommer såväl ihåg den där kvällen när vi gjorde slut, jag hade inga ord. Jag varken grät eller var ledsen, jag kände mig mest bara tom. Jag kommer ihåg att jag ringde till Julia direkt efter att det hade hänt, och allt hon sa var " jag hämtar dig om 10 minuter, sjuka dig från skolan imorgon och packa en väska". Jag gjorde som hon sa, vi åkte hem till henne. Först då kom allt, jag grät hejdlöst, det gjorde så ont i hjärtat. Himla ont faktiskt. Jag sen låg jag i hennes säng hela kvällen, natten och dagen efter. Det ända jag gjorde var grät, jag ville ringa honom ( jag gjorde det för många gånger, utan att han svarade ). Det gjorde ont i hela mig, och jag trodde aldrig att jag skulle överleva. Några dagar senare, då packade jag min resväska med alla mina favoritsaker och flyttade hem till min syster och hennes fina pojkvän. ( Jag tog även med mig min bästa vän ). Jag levde lite som i en bubbla, jag grät, åt ingenting i början, grät lite till och saknade honom så otroligt mycket. Vi bodde 5 stycken i deras lägenhet, mina närmsta vänner i samma lägenhet. Nu i efterhand kan jag berätta att det var det bästa som kunde hända, fick ett otroligt stöd. De stod ut med att jag grät, var på dåligt humör, petade i maten och var allmänt förvirrad. De tvingade mig att fortsätta med mitt liv ändå, det tog emot att gå till skolan, att jobba, att festa och att ta en fika med mina vänner. Men idag är jag otroligt tacksam för att de tvingade mig. Finaste vänner. Det slutade med att jag bodde i lägenheten i 2 månader. Jag och mitt ex pratade inte på två månader, jag hade smsat, utan svar. På något sätt så kände jag mig starkare än någonsin, efter bara 2 månader. Jag flyttade hem, fortsatte med skolan, skaffade ett nytt jobb, träffade nya vänner, åkte till Milano och levde livet med finaste Johanna. Det gick allt fler dagar innan jag tänkte på honom och ännu bättre, det gick allt fler dagar innan jag grät. Vissa dagar var värre än andra, och jag vågade inte ens tänka på kärlek. Jag träffade några fina killar dessa månaderna, men det gick inte att fortsätta att träffa någon av dom. Jag kunde ännu inte se mig med någonannan. Det gick 4 månader, sedan började jag och mitt ex av en slump prata igen, det kändes bra men dock smög sig mina känslor för honom tillbaka. Nu kändes det som att vi var på ruta 1 igen. Vi träffades, spenderade en natt tillsammans, den värsta natten i mitt liv. Efter den natten och allt han gjorde och sa den natten så bestämde jag mig för att komma över honom på riktigt. Jag tänkte aldrig mer träffa honom, prata med honom eller låta honom såra mig. Vi pratade inte på 1,5 månad, jag gick vidare. För någon helg sedan råkade vi springa på varandra på en nattklubb. Första känslan var att jag blev rädd, rädd för att jag skulle falla tillbaka, rädd för att min kropp/ psyke skulle svika mig. Men inte de, vi pratade, skrattade och hade kul. Jag kände ingenting, verkligen ingenting. Jag kommer alltid att bry mig om honom, alltid. Idag, ungefär 6 månader senare har jag kommit över honom, jag har träffat en kille som jag verkligen tycker om och kan se mig själv tillsammans med, äntligen. Jag mår bra, jag vet vart jag står och jag vet vad jag vill ha och inte vill ha. Tack alla fina vänner där ute som har hjälpt mig, och tack till min fina familj som alltid finns där för mig. Utan er hade jag inte varit någonting. Kärlek till er.