jag fick precis reda på det som inte fick hända,
det som jag mest av allt önskade inte hände. En förlorad vän, och ensamma två år till. Det är väl bara att inse att vi alla tycker olika och vi alla vill olika vägar här i livet. Jag förstår varför du bytar skola, jag gör verkligen det. Jag trivs inte heller så bra, jag gör inte det. Där är ingen som jag går ihop jätte bra med, det är ingen som jag kommer att vara vän med för livet. Men jag har bestämt mig för att inte bry mig så jätte mycket, jag orkar inte bry mig om hur människor är och varför jag inte hör hemma där, jag är som jag är och så kommer det att förbli.

Denna sommaren har inte varit den bästa, men jag har gjort så sjukt mycket underbart som kommer att följa med mig hela livet. Jag har jobbat otroligt mycket, tre jobb faktiskt. Jag har kämpat på, trots att jag inte ville jobba så mycket så har jag gjort det för att det är en erfarenhet, nu vet jag hur jobb livet är. Och på ett sätt så är det såå skönt, att slippa tänka så mycket utan bara ta ansvar för sin arbetsuppgift. Det var skönt för att jag kom bort ifrån skolvärlden, för att den var jag så trött på. Jag har helt enkelt fått jobberfarenhet.

Denna sommaren så har jag försökt att hitta mig själv och mina vänner. Jag har försökt att hitta mina bra sidor och mina mindre bra sidor. Och jag har på ett sätt lyckats. Jag har insett vem man borde vara med och vem man inte borde vara med. jag har insett att den man minst anar sårar en bara man vänder ryggen till om man inte är vaksam. Jag har insett att jag inet behöver alla strövänner, jag bbehöver bara mina egentliga vänner.

Jag har denna sommaren nått den gränsen där allt har blivit för mycket, då jag har velat släppa allt och sedan se hur det blir av det. Men jag har inte gjort det, jag har kämpat vidare med ett leende på läpparna. Men jag åkte utomlands för första gången utan föräldrar till Tunisien med min pojkvän. Och jag vill bara tillbaka, där var inga krav på mig, där var ingen som sårade mig och där kunde jag leva så som jag ville just då. Det var så oerhört skönt att bara komma iväg, att känna att nu är det bara du och jag, ingen annan. Även det har varit en erfarenhet, att leva själv, att ta ansvar själv för saker som händer och inte händer.

jag har självklart umgåtts med otroligt härliga människor denna sommaren, det har varit underbart. Att få allt det stöd som man verkligen behöver, och att ha människor runt om sig som bryr sig om en och gör allt för att man ska må bra. Det räcker med att man finns där, jag kräver inget mer. Det har varit en underbar sommar, fantastisk sommar där jag har träffat människor som jag vill umgås med föralltid, och människor som jag inte vill träffa mer.

Just nu så sitter många och längtar till skolan, att komma igång igen och att träffa alla i klassen igen. Men jag sitter med klumpen i magen och vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag tänkte att det skulle kännas bättre i tvåan och vad vet jag, jag har inte börjat skolan än. Jag vet inte hur det är. Jag vet bara att min vän har slutat, och där står jag. Kanske så börjar jag umgås med några nya i klassen som jag inte har sett innan, eller så koncenterar jag mig helt på skolarbetet hur hemsk den tanken än är. Gymnasiet skulle vara den bästa tiden någonsin, och vem vet den blir kanske det. Men just nu så känns det inte så. Det känns som ett måste, fast jag tycker att det är sjukt roligt att lära mig det som jag verkligen lär mig i skolan.

Jag önskar att jag var immun mot detta, att jag inte brydde mig utan att jag tänkte att allt löser sig.
Men den Louise finns inte där idag, kanske pågrund av klumpen i magen inte vet jag. Men ändå så är där en röst innom mig som tvingar mig att tänka att allt löser sig.
" Louise, allt löser sig"