jag har nu under detta lovet funderat mycket på lycka och hur man ska hitta den
där lyckan som alla pratar om, och om det är i en annan människa som man ska
hitta denn lycka eller om man ska söka den själv..?

jag har under en mycket lång period varit nere på något sätt, jag har inte
själv varit den där på toppen tösen som har vaknat upp varje morgon med
världens leende på läpparna och sagt " vilken härlig dag"..
jag har mer varit den där personen som har tänkt mycket, jag har tänkt på varför människor
gör som dom gör mot mig, och varför vissa människor är jätte goa medans andra är helt enkelt inte
så goa.

Och nu tror jag nog att jag kan ha kommit på varför allt detta har varit ett så besvär för mig..
det var såhär att innan så var jag den där tjejen som vaknade påmorgonen och var jätte positiv och
tänkte att denna dagen kommer att bli toppen, jag kommer att ha skit kul idag och när jag går och lägger
mig ikväll så ska jag somna med ett leende..!
under denna perioden så hade jag en pojkvän som jag hittade denna lycka i, jag visste att vad som än hände så
var han där för mig, jag hade kompisar vid detta tillfället som verkligen var kompisar och tillsammans med dem så
var jag lycklig.
Men ´sen så sårade denna pojkvännen míg.. och alla lycka försvann ur mig den där muren som jag hade byggt upp med
lycka den rasade, och jag började att bli mer ledsen och jag visste inte riktigt vart jag skulle vända mig för att för kompisarna så var jag den personen som utstrålade av lycka och om jag då visar att jag är ledsen så kanske den udnerbara komplimangen förstörs ( jag vet att det är löjligt att tänka så för alla är vi ju människor men så var det ) ..
Efter att jag denna lykomur hade rasat så började jag att försöka att hitta människor som kunde hjälpa mig att bygga upp den igen, och jag fick några nya kompisar i gymnasiet som gjorde att jag var lycklig för en stund, men det var precis som att den muren som vissa kompisar byggde upp till mig den var gjord av fel material så den rasade lika snabbt igen när det kom fram vem dom egentligen var.
Jag blev tillsammans med denna pojkvän igen, men det är inte som innan för att nu är jag extra försiktig med mina handlingar och jag låter inte folk komma in på mitt liv lika lätt igen, för jag vill inte att min mur ska rasa igen. ALDRIG!
Jag har nu även kommit fram till att man ska kanske inte hitta lyckan i andra människor útan man ska kanske hitta lyckan i sig själv och då blir man kankse inte sådär sårad, och den där muren ska kanske itne vara uppbyggd på vad mina kompiasr och pojkvän gör utan mer vad jag själv gör och när jag själv gör något bra eller mindre bra..

jag tycker nog själv att muren som jag pratar om börjar att byggas upp igen,
men det tar längre tid denna gången,
och jag vet inte hur lång tid det kommer att ta,
men en dag så ska jag ha lika stor och stark mur igen som jag hade den
där gången.. !