Att bara sitta där med en underbar vän och prata.
Det sitter någon i ett hörn med en i tidning och bläddrar ljudligt.
I en soffa mittemot oss så sitter det ett par som är upp över öronen förälskade i
varandra, det finns ingen i deras värld bara de två. så vackert.
Bresvid oss så sitter det två kvinnor som är inne på deras andra portion.

Detta är vårt café, kanske lite löjligt att redan säga det efter enbart ett besök.
Men det kändes bra. Det låg inte mitt inne i stan, det ligger inte långt utanför.
När man stiger över tröskeln så är det som att komma in i en ny värld. Allt är
annorlunda här. Det är mysigt och när man sitter där så är det som att klockan
stannar. Tiden bara rinner förbi utan att man lägger märke till det.

Men när man går där ifrån så börjar verkligheten igen.
Ringer till farmor när jag kommer hem och frågar hur det är, då säger hon att hon är
sjuk och att jag& alex inte kan komma i helgen. Jag förstår att hon är sjuk, det händer alla.
Men jag hade gått och sett fram emot detta hela veckan, när allt har kännt tungt så har jag tänkt
på att jag ska åka iväg i helgen och bara vara för mig själv.
Efter detta så tog jag en lång dusch för att jag skulle kunna lugna ner mig och inse att det är faktiskt
mänskligt att bli sjuk och det händer oss alla.
När jag kommer ut ifrån duschen så kommer mamma och pappa hem och då börjar det vardagliga
tjattet om vem som ska laga mat eller vem som ska städa osv.
Loggar in på msn, och där var det inte så positivt. jag förstår att folk mår dåligt ibland, för att även
det är mänskligt. Men när det kommer till en gräns där man inte vet vad man ska säga eller göra mer
för att allt blit fel ändå. Då tar man heldre ett steg tillbaka. så är det bara.

aja,
hade varit skönt att åka iväg,
tycker jag.