att vara där nere var som att vara i ett sorts himelrike, där alla problem här hemma var som bort blåsta. Du kunde inte se, känna eller höra de någonstans. Där nere levde man dagen som om den vore den sista, men det gör jag inte här hemma på samma sätt, och varför det vet jag inte. Dagen innan jag skulle åka hem så kom klumpen, klumpen om att jag skulle hem till sverige, där jag inte vet någonting om vad som har hänt här hemma. jag längtade efter att träffa mina vänner, de som jag har saknat så fruktansvärt. men ändå var det något som inte stämde, och så är det fortfarande. det är bara det att jag kan inte sätta fingret på vad det är, får väl vänta till klumpen avslöjar vad det är.

eller så är det som vanligt, att jag tänker för mycket. för att det gör jag faktiskt.